Liten plastremsa visar DDT:s påverkan på miljö och hälsa

DDT och dess nedbrytningsprodukter (DDX) är långlivade och kan tas upp av levande organismer, vilket ger risker för både människor och ekosystem.

Forskarna till studien ville veta hur mycket DDX som är löst i markens porvatten, och därmed kan tas upp av organismer. För att mäta detta använde man POM i en så kallad passiv provtagningsmetod. Tio olika DDX-föreningar undersöktes och fördelningskoefficienterna mellan POM och vatten fastställdes. Koefficienterna visade hur mycket av föroreningen som fastnade i plastremsan jämfört med hur mycket som fanns kvar i vattnet.

Metoden prövades på jord från nio förorenade platser som jämfördes mellan olika laboratorier. För att validera metoden gjordes ekotoxikologiska tester i daggmaskar, där man studerade dödlighet, reproduktion och ansamling.

Resultaten visade att POM-metoden ger tillförlitliga och reproducerbara värden. Men de visade också på analytiska utmaningar, som att justera den analytiska metoden för olika koncentrationsnivåer.

 – Med hjälp av POM-tester kan vi få en bättre förståelse för hur DDT tas upp av levande organismer på olika platser, vilket kan ge bättre underlag för riskbedömning och prioritering av åtgärder, säger Anja Enell.

POM-testet utförs som ett laktest. Det innebär att jord och vatten blandas i en burk med lock som sedan får skaka tills jämvikt uppnåtts mellan jorden och vattnet. I burken finns också plastremsan. Därefter mäts koncentrationen av DDT/DDX i plastremsan, inte i lakvattnet som man brukar. Anledningen är att ämnen som DDT hellre fördelar sig till plast än vatten. Koncentrationen blir därför mycket högre i plasten än i vattnet - därmed blir det lättare att mäta även mycket låga halter av DDT/DDX i markvatten.