berg Foto: Josef Eliasson/JOhner bildbyrå

Utred blocknedfall och bergras

Allt berg eroderar över tid, bland annat genom att is och rotsprängningar i sprickor får dessa att utvidgas och öka instabiliteten tills ett ras uppstår. Berggrunden i Sverige är vanligen stabil, men det finns undantag som kan orsaka allvarliga problem och olyckor om du inte tar hänsyn till dem.

Innehåll på denna sida

Steg 1 - Inledande bedömning av block- och bergstabilitet

Steg 2 - Förenklad riskbedömning

Steg 3 – Fördjupad riskbedömning

Råd i arbetet med block- och bergstabilitet

Steg 1 - Inledande bedömning av block- och bergstabilitet 

Branta bergslänter i eller i anslutning till ett planområde innebära alltid att risken för block- och bergras behöver bedömas för att avgöra om marken är lämplig för byggnation. Blockstabilitet omfattar instabila stenar och block i både jord- och bergslänter. Bergras, enstaka blocknedfall och blockrörelser som kan förorsaka olyckor inom och i anslutning till planområden behöver beaktas i planarbetet.

Lokalkännedom om geologi, naturförhållanden och topografi är värdefullt i planarbetet. På grund av de osäkerheter som naturligt finns vid bedömning av stabilitet i berg krävs ofta god marginal för att vara på den säkra sidan. Nedan beskrivs vilka frågor en inledande bedömning bör besvara.

Frågeställningar som bedömningen behöver  besvara

  • Kan det finnas block eller bergslänter i eller i anslutning till planområdet som kan utgöra en risk för människor och egendom?
  • Om ja, kan planläggning ske på ett sådant sätt att risker minskas (till en tolerabel nivå) eller helt elimineras?
  • Finns det branta slänter (ca 40 graders lutning mot horisontalplanet eller brantare) i anslutning till planområdet?
  • Kan genomförandet av detaljplanen innebära att slänter skapas och är det klargjort hur dessa hålls stabila över längre sikt?
  • Finns det osäkerheter kvar som behöver utredas?
  • Riskbedömning och tolerabel risk
    Publicerad 21 juni 2023

    Vid planläggning behöver det avgöras vilka risker som inte kan tolereras, respektive vad som kan tolereras. Som underlag för detta måste riskerna identifieras, analyseras och bedömas i enlighet med praxis för riskhantering (se exempelvis MSB för mer information). Som grund i riskbedömningen ligger bland annat sannolikheter och konsekvenser för den händelsekedja som kan leda till en naturolycka.

    SGI menar att det är både sannolikheter för att ett ras eller skred inträffar och sannolikheten för att människor drabbas, direkt eller indirekt (skada på infrastruktur, bebyggelse och annan egendom) som behöver bedömas, liksom vilka konsekvenserna kan bli om en direkt eller indirekt skada sker.

    SGI utför inte själva sådana bedömningar, men bedömer däremot om de har utförts på ett tillfredställande sätt av kommuner och deras konsulter.

    Det är heller inte SGI som avgör vilka risker som kan anses vara tolerabla. Däremot ska SGI stötta kommun och länsstyrelse i att avgöra om det finns tillräckligt bra underlag för att göra denna bedömning.

 

Figuren illustrerar hur långt ett block eller ras rent fysikaliskt kan nå från sin källa under (o-)gynnsamma förhållanden. Erfarenhetsbaserad forskning tyder på att alla rasmassor av berg hamnar inom en vinkel på 30 grader från horisontalplanet, mätt från utfallsområdet (riskkällan). Bild: SGI.

Bergslänter med en brantare lutning mot horisontalplanet än cirka 40 grader bör anses vara potentiella riskkällor tills de undersökts. Eventuella ras från sådana slänter kan i värsta fall nå långt ut från branten, lite beroende på hur ett lösgjort block ser ut och hur markförhållandena nedanför branten är.

En tumregel att förhålla sig till åskådliggörs i bilden ovan. Bilden ovan illustrerar hur långt ett block eller ras rent fysikaliskt kan nå från sin källa under (o-)gynnsamma förhållanden. Erfarenhetsbaserad forskning tyder på att alla rasmassor av berg hamnar inom en vinkel på 30 grader från horisontalplanet, mätt från utfallsområdet (riskkällan). Det är dock vanligt att det finns hinder på vägen som kan dämpa energin i raset, men det behöver kontrolleras. All planläggning närmare slänten än de 30 grader som visas i bilden behöver föregås av  steg 2 – förenklad riskbedömning. I annat fall kan den inledande bedömningen, steg 1 vara tillräcklig.

Redovisning av steg 1 – inledande bedömning

  • Beskriv vilka områden som har bedömts. Det är viktigt att det framgår om det inom området finns berg i dagen (berggrund som går ända upp till markytan).  Det är viktigt att även områden utanför planen som skulle kunna förorsaka ras mot planområdet bedöms.
  • Beskriv områdets detaljerade topografi, med hjälp av bästa tillgängliga digitala höjddata. Beskriv osäkerheter i det topografiska underlaget.
  • Beskriv den generella riskbedömning som genomförts mot bakgrund av frågeställningarna i punktlistan inledningsvis av detta avsnitt. Riskbedömningen kan i detta skede vara övergripande men behöver vara transparent för granskare och ta höjd för osäkerheter, det vill säga vara på den säkra sidan.
  • Tyder steg 1 med önskvärd tydlighet på att marken är lämplig med avseende på aktuell risk, kan planläggningen fortgå utan ytterligare utredning. Eventuella förbehåll eller saker att tänka på inför planens genomförande, med hänsyn till berggrunden i området, bör också framgå i redovisningen.

Steg 2 - förenklad riskbedömning

Om den inledande bedömningen inte klart och entydigt utesluter risker gällande block- eller bergstabilitet behöver kommunen gå vidare med steg 2 - en förenklad riskbedömning. Denna kan endast utföras av en person som är bergtekniskt sakkunnig. Om kommunen behöver upphandla stöd från en sakkunnig konsult är det viktigt att följande punkter besvaras i den förenklade riskbedömningen:

  • Den bergtekniska undersökningen behöver inkludera samtliga branta slänter som kan påverka planområdet och dess nära omgivning med hänsyn till planens genomförande. Det innebär att även angränsande slänter utanför planområdet kan behöva ingå i undersökningen om de lutar på ett ogynnsamt sätt i förhållande till planområdet.
  • Riskbedömningen behöver vara transparent, vilket innefattar att det i konsultrapporten finns beskrivet med kartbild och fotodokumentation vilka slänter som bedömts, vilka förutsättningar som finns för instabilitet samt på vilka grunder bedömningar gjorts.
  • Riskbedömningen behöver utreda om naturliga och konstruerade branta slänter är långsiktigt stabila och i vilken grad det behövs återkommande underhåll.
  • Undersökningen behöver redovisa ifall det finns planeringsförutsättningar för det aktuella planområdet som kan förändras över tid. Detta för att kommunen ska kunna bedöma om marken kan förbli lämplig under bebyggelsens hela livslängd. 

Om den förenklade riskbedömningen visar att befintliga bergslänter är långsiktigt stabila kan planarbetet fortsätta utan fortsatta undersökningar. Om det krävs åtgärder eller begränsningar av markens användning behöver riskbedömningen fortsätta i steg 3.

Steg 3 – fördjupad riskbedömning

Om den förenklade riskbedömningen visar på att det förekommer instabila block och/eller bergslänter behöver kommunen normalt gå vidare med steg 3 - fördjupad riskbedömning. Detta görs med hjälp av en person som är bergtekniskt sakkunnig. Det är viktigt att den fördjupade riskbedömningen inkluderar:

  • En undersökning av tänkbara riskkällor genom analys av befintligt planeringsunderlag, fältbesök, kartanalyser, simulering av blockutfall etcetera.
  • En redovisning av vilka områden som kan påverkas vid ett eventuellt blocknedfall eller bergras.
  • En beskrivning av vilka risknivåer som finns inom eller angränsande till planområdet. Risknivåer kan variera för samma typ av instabilitet, också inom samma planområde, beroende på val av markanvändning. Det är slutligen kommunen som avgör hur risker värderas, även om en konsult anlitas som stöd.
  • Åtgärdsförslag för att minska risken för block- eller bergras med rekommendation för om åtgärden ska genomföras innan planens antagande eller om den bör regleras i plankartan, och i så fall hur.
  • Krävs återkommande översyn och skötsel av åtgärden/anläggningen behöver detta beskrivas i utredningen.
  • Redovisa vilka eventuella risker som kvarstår efter det att nödvändiga åtgärder genomförts. Detta är ett stöd i det fortsatta arbetet där kommunen behöver göra en avvägning för att bestämma rätt risknivå.
  • Analysen av risker behöver vara transparent så att en oberoende granskare kan förstå på vilka grunder riskbedömningar har genomförts. Det innebär att det underlag som kommunen och konsulten använt sig av under hela riskbedömningsprocessen finns redovisade samt att processen är logiskt beskriven.

Notera att det är vanligt att det uppkommer nya risker under den efterföljande byggprocessen som inte alltid kunnat förutses i planskedet. Hur dessa bör hanteras beskrivs inte i denna vägledning.

Råd i arbetet med block- och bergstabilitet

Här listas ett antal planeringsförutsättningar eller råd som kommunen kan ha nytta av vid hantering av denna riskfråga.

Osäkerhet i planeringsunderlaget

Kommunen behöver alltid ta hänsyn till osäkerheter som finns i det planeringsunderlag som används.  Dessa osäkerheter är inte alltid tydliggjorda och sällan väl beskrivna vilket kan göra det svårt att avgöra  om materialet behöver komplettera eller om det krävs försiktiga bedömningsval.  Exempel på underlag där det finns betydliga osäkerheter är jordartsgeologiska kartan och jorddjupskartan (båda framtagna av SGU). Dessa är vanligen baserade på lokala observationer av de översta delarna av marken och är därutöver interpolerade, tolkade och generaliserade.

Syftet med jordartskartan är att visa en övergripande bild av ett områdets geologiska förutsättningar. Detta innebär att gränserna för olika jordarter  kan skilja sig från hur det ser ut vid en mer detaljerad undersökning. Likaså är det vanligt att en jordart vid markytan vilar på andra sorters jordarter, eller på berg direkt, vilket inte framgår av jordartskartan. Även topografiskt underlag kan innehålla felaktigheter som inte alltid är lätta att upptäcka i en karta. Detta kan i sin tur leda till att bedömningar görs på felaktiga grunder och att potentiella risker missas. Lokalt kan osäkerheten i underlagen vara stora. Det är därför nödvändigt att göra platsbesök.

Utred alltid med stöd av en expert

Om det finns förutsättningar för bergras och blocknedfall inom ett planområde eller i anslutning till ett planområde rekommenderar SGI att kommunen alltid genomför en bergteknisk utredning. Kommunen bör alltid ta stöd av en bergtekniskt sakkunnig vid utredningar av bergstabilitet. Det är en fördel att koppla in bergteknisk kompetens tidigt i planläggningsarbetet för att på ett tidigt stadium av PBL-processen fånga upp dessa riskfrågor. Detta blir särskilt viktigt i de fall där kommunen redan inledningsvis vet att planområdet kommer kräva bergschakt. Även möjligheterna att ta hänsyn till hållbarhet i genomförandet förbättras, med tanke på schakt och transporter.

Även om kommunen behöver ta stöd av en bergtekniskt sakkunnig är det viktigt att det också finns kompetens inom kommunen för att skapa ett bra förfrågningsunderlag vid beställning av utredningar, för att kunna bedöma anbud och för att bedöma resultatet av genomförda utredningar. För bedömning av stabilitet i berg och i blockterräng krävs ingenjörsgeologisk och bergteknisk kompetens.

Att samordna plantekniska och byggtekniska utredningar

Det är vanligt att i en förenklad riskbedömning (Steg 2) även inkludera bedömning av grundläggningsmetoder och bedömning av behov av bergschakt i byggskedet, samt vilka åtgärder som kan krävas för att säkra stabiliteten i schaktslänter. Detta hör till byggskedet, och är vanligen viktig information för plan- och genomförandebeskrivningen, den slutliga hanteringen av sådana risker behöver hanteras just i byggskedet. En bra process för kunskapsöverföring från planskedet till byggskedet är viktig, där planbeskrivning kan vara en grund för information. Kommunen behöver ha rutiner för informationsflödet mellan administrativa enheter och deras handläggare. 

Senast uppdaterad/granskad: 2023-06-26
Hjälpte informationen dig?