En deponi har sluttäckts "lite väl snabbt" utan att dokumenteras tillräckligt väl inför slutbesiktningen. Deponin är täckt med lera och det finns väl en viss chans att lerskiktet klarar täthetskraven. Frågan är bara hur man kan kontrollera detta i efterhand. En konsult har kommit fram till nedanstående förslag:
"Kontroll av sluttäckningens vattengenomsläpplighet bör utföras. Det kan utföras med följande försöksuppställning: Ett stålrör (rostfritt) Ø300-500 mm eller större eller en stålram med diametern 500 mm eller större bankas ned genom täckskiktet och lerlagret. Cirka 0,3 m skall sticka upp ovanför marken. Det är viktigt att det är tätt mellan jorden i röret och rörets innersida. Infiltrationsförsöket påbörjas genom att vatten påförs i röret. Sjunkhastigheten noteras genom att mäta med en tumstock från rörets överkant. När jordprofilen mättats bör infiltrationshastigheten bli konstant varför det är viktigt att inte avsluta mätningarna för tidigt. Häll på vatten upp till rörkanten efter behov och notera klockslag. Röret skall övertäckas med ett lock för att förhindra avdunstning. Försöken skall utföras frostfritt och då det inte är för varmt. Försöken bör ske på flera ställen på deponin."
SGI:s synpunkter
För en deponi för icke-farligt avfall är kravet 50 liter per kvadratmeter och år. Det motsvarar ju ca 1 mm sjunkning per vecka i ett rör. Eftersom vatten kommer att fyllas på i röret upp till markytan medan nederbördsvattnet i verkligheten dräneras bort i dräneringsskiktet kommer gradienten igenom leran i röret att bli större och därmed kommer också sjunkningen att bli större. Detta får man givetvis räkna på men gissningsvis någonstans kring 3 - 5 gånger. Det är således sannolikt en sjunkning i röret på 3-5 mm per vecka som ska mätas. För ett rör med diametern 500 mm motsvarar det en påfyllning av ca 0,5 till 1 l per vecka.
Det är ju små mått som ska mätas, men det bedöms fullt möjligt om man är noggrann och har tillräckligt lång tid på sig. Kanske kan någon form av spetsmätare användas. Sannolikt måste mätningarna fortgå under flera månader för att ge säkra resultat.
I röret kommer det alltid att finnas vatten. Utanför röret kommer det att vara uppehåll i vattentillförseln under torra perioder.
Ett annat problem är ju möjligheterna att få det tätt mot rörväggarna. Det är sannolikt svårt. Om man får för snabb sjunkning kan man inte veta om det beror på materialet i tätskiktet eller om det beror på otätheter vid väggarna. Då måste man kontrollera tätheten med andra metoder.
Ovanstående förhållanden medför att man sannolikt mäter en högre genomströmning i röret än de verkliga förhållandena, dvs. mätningarna blir på säkra sidan. En annan fördel med rör är att de kan stå kvar under lång tid.
Om man vill ha snabba svar, t.ex. medan entreprenören finns kvar på platsen, kan provtagning med kolvborr och undersökning av permeabiliteten i laboratorium behöva utföras. Själva laboratorieundersökningen bedöms kosta drygt 2000 kr/st. I de relativt tunna lerlager det är fråga om vid tätskikt är det sannolikt svårt att få tillräckligt ostörda prover. Provtagningen görs sannolikt enklast genom att skydds- och dränskikt samt lerans ytskikt schaktas bort varefter ett prov stansas ut.
Lerskiktets tjocklek kan kontrolleras med skruvborr. Samtliga borrhål tätas efter borrningarna.
Sammanfattningsvis bedöms mätningar i rör vara OK om mätningarna kan utföras under tillräckligt lång tid och med tillräcklig noggrannhet. Verksamhetsutövaren bör dock vara beredd att komplettera med ostörd provtagning av leran om inte resultaten blir entydiga.