När ett område inte kan efterbehandlas
Områden, som på grund av föroreningssituationen har olika typer av begränsningar om hur området får användas, kallas för miljöriskområden. Miljöriskområden inrättas av länsstyrelsen för att skydda människors hälsa och miljön från ytterligare belastning till följd av föroreningen.
Utgångspunkten är att ett förorenat område ska åtgärdas så att det inte längre utgör en risk för människors hälsa eller miljön, men detta är inte alltid möjligt eller ekonomiskt försvarbart. Ibland går det att genomföra efterbehandlingsåtgärder, men inte alltid på ett sätt så att marken därefter fritt kan användas. På en sådan plats, där föroreningar kommer att finnas kvar för lång tid framöver, kan det därför behövas olika förbud och begränsningar om hur marken får användas. Då har länsstyrelsen möjlighet att besluta om ett miljöriskområde på platsen.
I beslutet om miljöriskområdet bestämmer länsstyrelsen hur marken får användas, att vissa åtgärder ska vara förbjudna eller att vissa åtgärder först måste anmälas till tillsynsmyndigheten innan de får genomföras. Länsstyrelsens beslut har en tydlig geografisk avgränsning och kan omfatta enstaka eller flera fastigheter, beroende på vilket område som behöver regleras för att uppnå syftet med miljöriskområdet. Länsstyrelsens beslut gäller mot alla och envar som vill göra något inom miljöriskområdet.
Reglerna kring miljöriskområden finns i 10 kap. miljöbalken med tillhörande förordning. Naturvårdsverket har dessutom gett ut ett faktablad om miljöriskområden. I det kan du läsa mer om hur ett miljöriskområde bildas och vilka konsekvenser det kan få för dig som verksamhetsutövare eller fastighetsägare.
Exempel på område som är lämpat som miljöriskområde
En nedlagd deponi skulle kunna vara lämplig som ett miljöriskområde eftersom det sällan är försvarbart att gräva ur den och frakta dess innehåll till en modern deponi. Det innebär att efterbehandlingsåtgärder måste utföras direkt på platsen, vilket oftast genomförs genom någon typ av skyddstäckning, det vill säga att den nedlagda deponin får ligga kvar, men täcks med ett eller flera lager av till exempel dukar och massor. Syftet med täckningen är att förhindra att människor och djur kommer i kontakt med deponins innehåll och att reducera infiltrationen av nederbörd så att lakvattenbildningen minskar.
I och med att alla föroreningar finns kvar under skyddstäckningen är det viktigt att ha fortsatt kontroll över deponin trots att den formellt har efterbehandlats. Då måste både tillsynsmyndigheten och allmänheten veta var platserna finns och vilka ingrepp som kan göras utan risk. Det är viktigt att täckningen förblir hel och inte utsätts för till exempel ledningsdragning, grävarbeten eller andra typer av fysiska ingrepp. Ett miljöriskområde på platsen kan hjälpa till att säkerställa detta.
Endast två miljöriskområden har hittills inrättats i Sverige. SGI:s miljöjurist har varit inblandad vid båda tillfällena. Vid frågor om miljöriskområden går det därför bra att höra av sig till vår miljöjurist.
