Ras och skred, erosion samt närhet till vattendrag
För både deponier och andra anläggningar, särskilt om de tar emot, lagrar eller behandlar stora mängder avfall, kan det vara av vikt att undersöka de geotekniska stabilitetsförhållandena.
Särskilt vid närhet till kända riskområden för ras, skred eller erosion och vid närhet till vattendrag föreligger anledning att åtminstone utreda om stabilitetsberäkningar behövs och en riskutredning göras. Det kan även gälla utanför kända riskområden om till exempel lokaliseringen har oklar jordlagerföljd (exempelvis ”fyllning”).
En första indikation på om det kan föreligga förhöjda risker vid eller i närheten av lokaliseringen fås genom att söka på SGI:s kartvisningstjänst för ras, skred och erosion.
Geohydrologiska förhållanden
Avfallshantering i stort, men framför allt deponering, kräver att de geohydrologiska förhållandena på plats är kartlagda. Deponier måste enligt deponeringsförordning (2001:512) ligga på en plats med en naturlig geologisk barriär eller i förekommande fall förses med en konstgjord sådan. Detta för att säkerställa att transporten av föroreningar efter deponins driftfas saktas ned och begränsas.
I en ansökan om tillstånd för deponering ingår normalt (och för deponier för icke-farligt avfall och för farligt avfall alltid) att redovisa miljökonsekvenserna av vad som händer när de aktiva skyddsåtgärderna, som länshållning, upphör efter efterbehandlingsfasens slut. Till exempel till följd av att lakvattennivåerna i deponin stiger till naturliga nivåer.
Om en konstgjord geologisk barriär ska anläggas måste det framgå av ansökningshandlingarna hur denna ska konstrueras och hur kvaliteten på konstruktionen och de tekniska kraven i deponeringsförordningen säkerställs.
Anläggningens egenskaper
Deponikonstruktion, lakvatten med föroreningsinnehåll och spridning
Med undantag för deponier för inert avfall består moderna deponier av flerskiktiga markkonstruktioner och anläggningar såsom:
- en konstgjord geologisk barriär,
- ett tätskikt,
- ett dräneringsskikt,
- stödjande geotekniska konstruktioner i deponin,
- dränerings- och pumpsystem,
- länshållning,
- pumpning och behandling av lakvatten samt
- kringanläggningar som vågstation, mät- och kontrollfunktioner samt i förekommande fall
- anläggningar för insamling och behandling av deponigas.
Egenskaper och ungefärliga minimidimensioner för dessa måste redovisas i den tekniska beskrivningen till en ansökan, med fördel även kompletterade med ritningsunderlag.
Gällande andra avfallsbehandlingsanläggningar är särskilt följande aspekter relevanta att ta hänsyn till:
- Kemikalieförbrukning
- Utsläpp till mark och vatten och behov av att rena utgående vatten eller begränsa partikel- eller aerosolspridning
- Uppkomsten av restavfall från processen och dess hantering
Geoteknisk stabilitet
Deponier har fyra särskilda utmaningar när det gäller geoteknisk stabilitet: markens bärförmåga, deponikonstruktionens stabilitet, avfallets stabilitet samt sluttäckningens stabilitet.
En ansökan om tillstånd för deponering måste innehålla en plan för avslutning och efterbehandling. Även om sluttäckningens konstruktiva detaljer inte är klarlagda vid tidpunkten för ansökan måste dess förväntade marktryck samt läge och konstruktionssätt tas med i beaktande av den underliggande konstruktionens bärförmåga.
Anläggningens drift
Mottagning av avfall, kontrollprogram
Stor vikt läggs på mottagning av avfall, både för lagring, återvinning och deponering. Mottagning av avfall till deponier regleras i Naturvårdsverkets föreskrifter (2004:10) om deponering, kriterier och förfaranden för mottagning av avfall vid anläggningar för deponering av avfall. Däri finns även anvisningar för övervakningen av deponierna avseende lakvatten, grundvatten och deponigas. Kontrollprogram tas vanligtvis fram i samråd med tillsynsmyndigheten och är inte del av ansökan, men det är ofta angeläget att beskriva mottagningskontrollen, redovisa att den kan genomföras ändamålsenligt och vilken roll den spelar för att minska miljöpåverkan.
Avfallshantering
Särskilt vid mottagning av stora mängder massor för återvinning (både på och utanför den aktuella verksamheten) eller vid förädling till produkter ska risker för mottagning och vidare spridning av PFAS och invasiva arter beaktas samt om och hur det tas upp i kommande kontrollprogram.
Riskbedömning
I många fall ingår återvinning av avfall i anläggningsarbeten eller annan återvinning i ansökningar. Sökanden använder i sådana fall regelbundet Naturvårdsverkets riskbedömningsmodell för förorenad mark, trots att den inte är framtagen för detta ändamål. Särskilt om stora mängder avfall avses att användas eller om avfallet har ett påtagligt föroreningsinnehåll (särskilt, men inte enbart, över nivå för mindre känslig markanvändning, MKM) behöver därför lämpligheten i att använda riskbedömningsmodellen och gjorda antaganden och slutsatser redovisas.
Om avfall lagras eller behandlas på icke-täta ytor måste påverkan på mark och grundvatten samt i förekommande fall på ytvatten på grund av utlakning från avfallet beaktas i ansökan.
Risker och olyckor, deponigas
Risker som vanligtvis bör belysas för en avfallsanläggning är brand- och explosionsrisker, risker för ras och skred, risker för spill samt risker kopplade till klimatförändringar såsom skyfall och översvämningar.
Vid avfallsanläggningar, särskilt sådana som tar emot organiskt avfall, brännbart avfall eller blandat avfall föreligger det förhöjd risk för brand. En släckvattenutredning bör då ingå i en tillståndsansökan.
Deponier som tar emot eller har tagit emot organiskt avfall ger upphov till deponigas. Numera får avfall som läggs på deponier i drift enbart innehålla små halter organiskt avfall (mätt som totalhalt organiskt kol). Vid äldre deponier eller i deponiceller som har tagit emot organiskt avfall uppstår deponigas som består främst av metan och koldioxid. Deponigas är klimatpåverkande, kan vara kvävande och vid vissa blandningsförhållanden med luft är gasen explosiv. Om inget nytt organiskt avfall deponeras avtar deponigasproduktionen med tiden, dock långsammare och långsammare. Genom långväga transport och ansamling av deponigas i slutna utrymmen kan kvävande eller explosiva förhållanden uppstå decennier efter att deponering av organiskt avfall har upphört. Vid avfallsanläggningar eller deponier där det finns eller har förekommit deponering av organiskt avfall ska uppkomsten och möjliga risker med deponigas därför utredas.
Miljökvalitetsnormer för vatten
Enligt miljöbalken får en verksamhet eller en åtgärd inte påbörjas om denna, trots åtgärder för att minska föroreningar, ger upphov till en sådan ökad förorening som innebär att vattenmiljön försämras på ett otillåtet sätt eller som har sådan betydelse att det äventyrar möjligheten att uppnå den status eller potential som vattnet ska ha enligt en miljökvalitetsnorm. Vid prövning för ett nytt tillstånd ska de bestämmelser och villkor beslutas som behövs för att verksamheten inte ska medföra en sådan försämring eller ett sådant äventyr, se 5 kap. 4 § miljöbalken.
I samband med ansökningar avseende mottagning, lagring, behandling eller deponering av avfall är det därför viktigt att beakta att det kan finnas flera källor till föroreningar såsom:
- redan deponerat avfall,
- förekommande föroreningar i mark och grundvatten (OBS: långt ifrån alla avfallsverksamheter är så kallade IED-verksamheter som kräver en statusrapport för att kartlägga föroreningssituationen innan tillstånd erhålls),
- olika källor till föroreningar till samma recipient (lagrings-, behandlings- och deponeringsytor), både via insamlat dagvatten, behandlat och obehandlat lakvatten från deponier samt föroreningar som når mark och grundvatten på grund av diffus spridning.