Foto: SGI

Deponier

Det finns både äldre och nyare deponier runt om i Sverige. Vad som har eller fortsätter att deponeras varierar från deponi till deponi. Myndigheternas arbete med deponering av avfall är viktigt för att vi ska kunna leva upp till EU:s deponeringsdirektiv och svensk lagstiftning. Här kan du läsa mer om SGI:s arbete kring deponier och avfall.

Deponi – ett komplicerat förorenat område

Även om antalet aktiva deponier för avfall som inte utgör gruvavfall har minskat de senaste årtionden i Sverige så finns de allra flesta nedlagda deponier kvar (dessa kallas ibland för soptippar). På grund av föroreningsinnehållet klassas de som förorenade områden. Förhållandena vid dessa nedlagda deponier brukar skilja sig från dem som råder vid andra typer av förorenade områden:

Innehållet i en deponi är ofta extremt heterogent. För de flesta gamla deponier saknas uppgifter om vad som har deponerats. I princip kan inga föroreningar i förväg uteslutas.
En deponi innehåller stora volymer avfall. I många fall är sanering genom att gräva bort avfallet inte möjligt, lämpligt eller ekonomiskt gångbart.
Koncentrationer av föroreningar som kan spridas via lakvattnet avtar långsamt och kan även efter många årtionden påverkar miljön negativt.
Nedlagda deponier kan utgöra en källa för PFAS-föroreningar.

Definition av en deponi

En deponi är enligt lagen en upplagsplats för avfall som finns på eller i jorden. Som deponi räknas inte en plats där avfall

lastas om för att förbereda det för vidare transport till en annan plats där det ska behandlas,
lagras innan det återvinns, om lagringen sker för en kortare period än tre år, eller
lagras innan det bortskaffas, om lagringen sker för en kortare period än ett år.

(enligt 5 a § kap 15 MB)

Deponering är att bortskaffa avfall genom att lägga det på en deponi (enligt 6 § kap 15 MB).

Definition av avfall

”varje ämne eller föremål som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med”. (Miljöbalken)
I vissa fall kan ett ämne eller ett föremål anses vara en biprodukt i stället för avfall och i vissa fall kan ett avfall upphöra att vara ett avfall. Läs mer i 15 kap. 1 § miljöbalken på riksdagens webbplats.

Olika typer av deponier

Enligt deponeringsförordningen (NFS 2001:512) finns tre olika typer av avfallsdeponier: Deponi för inert avfall, för icke-farligt avfall och för farligt avfall. Vissa krav på lokalisering, utformning och övervakning av de olika deponiklasserna är lika, men andra – såsom gällande utformningen av deponiernas barriärer – skiljer sig åt.

Avfallshierarki

I enlighet med EUs ramdirektiv för avfall ska vi sträva efter en cirkulär materialhantering och minimera uppkomsten av avfall. Om avfallet trots allt uppkommer och varken kan blir produkt igen (förberedas till återanvändning eller via behandling uppnå så kallad End-of-Waste status) eller återvinnas måste det deponeras. I vissa fall kan det vara så att det är olämpligt att återvinna avfallet och deponering är det enda alternativet för omhändertagande.

Myndigheternas arbete med deponering av avfall är viktigt för att vi ska kunna leva upp till EU:s deponeringsdirektiv och svensk lagstiftning. Om deponeringen görs på rätt sätt kan miljö- och hälsopåverkan att minimeras och framtida efterbehandling av förorenad mark i anslutning till deponier kommer att minska (idag finns tusentals förorenade områden i form av gamla deponier).

Här ger vi även vägledning för efterbehandling av nedlagda deponier och här finns information om vårt stöd i arbetet för cirkulär ekonomi.

Läs mer om undersökning, provtagning och datautvärdering på våra sidor om förorenade områden.

Deponigas

De flesta nedlagda deponier innehåller relativt mycket organiskt material. Stora delar av det organiska materialet bryts ned. Det kan medföra sättningar som försvårar skyddsåtgärder. Nedbrytningen innebär också att deponigas bildas. Gasen innehåller huvudsakligen metan och koldioxid och kan orsaka kvävning. I vissa blandningsförhållanden med luft kan gasen vara explosiv. Särskilt på grund av metaninnehållet i deponigas kan nedlagda deponier fortfarande ha en inte obetydlig klimatpåverkan, och det är utmanande att mäta deponigasutsläpp.

Byggande på eller nära deponier

Även om deponier en gång lades utanför samhällen så kan förutsättningarna på platsen med tiden förändrats så att både verksamheter och bostäder finns i närheten.

Osäkerheter kring föroreningar, stabilitet och deponigas gör att risker med att bygga hus där människor bor eller uppehåller sig på eller nära deponier är svårbedömda. Deponigas kan leta sig utanför deponier i till exempel ledningsgravar eller gasgenomsläpliga jordarter, och det kan ansamlas i dåligt ventilerade utrymmen eller i brunnar långt ifrån deponin. Riskerna kan vara så stora att organiskt material bör schaktas bort, åtminstone under byggnader, och att anslutande ledningar och ledningsgravar bör byggas på ett sådant sätt att gasen inte kan tränga in i byggnaderna. I vissa fall kan avfallet stabiliseras för att minimera eller förhindra bildningen av metangas, till exempel genom cementinblandning eller genom att syresätta avfallet.

Ett särskilt problem är att kunskapen om riskerna och de åtgärder som krävs måste kunna överföras till driftpersonal och entreprenörer vid framtida underhålls- och ändringsarbeten.

Med tanke på ovanstående svårigheter är det ofta olämpligt att bygga på gamla deponier om inte området först åtgärdas till den grad som markanvändningen och/eller den omgivande miljön kräver eller riskerna minimeras till en acceptabel nivå. Byggande av bostäder på en deponi bör i normalfallet undvikas.

Både vind- och solenergianläggningar har byggts på deponier. Eftersom människors exponering för föroreningar och deponigas vid sådana anläggningar kan reduceras till konstruktionen, underhåll och destruktion av anläggningen kan en acceptabel risknivå lättare åstadkommas, och en energianläggning kan vara ett effektivt sätt att utnyttja en avslutad deponi.

Närbild på en skopa som gräver sig igenom en hög med jord — Foto: SGI/Elin Sjöstedt

Deponering i ett internationellt perspektiv

Globalt är deponering, både kontrollerad och okontrollerad, fortfarande det dominerande omhändertagande av avfall. Det förekommer frekvent att människor försörjer sig genom att sortera ut och sälja vidare material från deponier och även bor på eller vid dem, oftast under farliga och ohygieniska förhållanden.

På merparten av deponierna deponeras även organiskt avfall såsom mat- och trädgårdsavfall. Dessa deponier bidrar på ett betydande sätt till utsläpp av växthusgaser, särskilt på grund av metan i deponigasen som har en kraftigt uppvärmande effekt i atmosfären. Att minska och åtgärda deponigasutsläpp från sådana deponier är ett mycket effektivt sätt att minska utsläpp av växthusgaser.

Senast uppdaterad 2025-02-28